Först något om tennis. ”Det handlar inte om sportens hjältar. Men jag hävdade att vi här måste ha med John MacEnroe 1984 i Stockholm Open, när han slog sönder (domar)bordet, det är tjugo år sedan nu. Det bara måste vi ha med. Jag sjöng hur jag ville ha den, sedan skrev Niklas en text.” I ”Sport och fritid” finns mycket riktigt en roll, ”Utövaren” - en person som kan vara fotbollsspelare, tennisspelare eller vad som helst, men som aldrig kommer med i laget, aldrig blir utvald…och döms att hamna i underjorden. Och i slutet av första akten sjunger han, förtvivlat, rasande: ”Här går linjen, ser ni inte, mitt liv på linjen…skall vi följa reglerna eller inte?” Han är orättvist behandlad. Bollen var inne. I detta ögonblick är ”Utövaren” John MacEnroe.
”MacEnroe”- utbrottet har formats mycket nära det talade (ropade?) språkets melodi, rytm och pauseringar. ”Utövarens” antagonist – en ettrig och elak domarkarikatyr kallad ”Domardjäveln” - sjunger också nära talsångslinjen, ibland påhejad av en hackande xylofon. Sedan finns det åtskilliga friare, fullblodigt kantabla partier i ”Sport och fritid”, till exempel ”Fotbollspelarens” nästan musikalmässiga ”Sången till Bollen” eller huvudpersonen Lauras besinnande aria i första aktens halvtidsvila, men också här sjunger sångarna med språket, inte mot det. ”När jag skriver opera utgår jag alltid från själva texten på ett mycket direkt sätt. Jag läser den högt, halvsjunger, tecknar ner det rytmiska flödet, markerar rörelser uppåt och nedåt, betoningar. Allt för att få en tydlig deklamation och dramaturgi. Jag jobbar inifrån texten och sången, ut till partituret, och fyller upp den musikaliska scenen.”
Thomas Jennefelt tänker sin musik på scenen, även om det inte finns någon. För honom är i stort sett allt han skrivit musikdramatik, inte bara de stora operorna – radiooperan ”Albert och Julia”, helaftonsoperan ”Gycklarnas Hamlet” och kammaroperan ”Farkosten” – utan också kortfilmen ”Som om tiden stod still” för tv, ”Å” för eleverna på Operastudio 67, ”Meteorologen”, den lilla scenen ”The Lady” för sopranen Ibba Andersson och körverk som 23-åringens genombrottsstycke från 1977, ”Warning to the Rich”, ”O Domine” som dramatiserar vårt förhållande till döden, ”Tableau vivante”, ”I väntan” och den svarta sviten ”Dichterliebe” till tio av Schumanns Heine-dikter. Överallt finner vi uppenbara eller latenta musikaliska scenbyggen.
”Sport och fritid” har en tydlig huvudperson, den Indra-liknande Laura, som efter att ha träffats av en fotboll i skallen återföds i ett främmande idrottslandskap. Men ”Sport och fritid” är inte ett psykologiskt persondrama. Jennefelt intresserar sig mest för det allmängiltiga och arketypiska. ”Sport är ett ställföreträdande liv, både för åskådare och utövare. Sport är nedärvda arketypiska beteenden, det handlar om jakt och vinst och nedlägga offer, byten. I ett samhälle där vi inte gör allt detta fysiskt hittar vi sätt att ändå göra det. Vi heroiserar dem som gör det. Det finns ett starkt symbolvärde att se på sport. Att vi låter andra människor göra det åt oss, det är samtidigt litet tragiskt och mänskligt. Det är där mitt sportintresse finns. Och då börjar man iaktta världen på ett annat sätt. Det är väl precis det som operan handlar om – som om världen vore ett idrottslandskap.”
Thomas Jennefelt är sportkonsument, går på ishockey och ser VM och OS i tv som vanligt folk. Han är också sångare; han sjöng i många år i Eric Ericsons Kammarkör. Har vuxit upp med sång och teater. Han är född 1954, kommer från Stuvsta, söder om Stockholm, och växte upp i en musikaliskt frodig miljö med amatörmusik, kyrkomusik, Beatles och visor: Ruben Nilsson, Olle Adolfsson. Sjöng och uppmuntrades av sin lärare att ägna sig åt musik. Gick på Södra latin i Stockholm och fick utvecklas i en bred och intensiv kulturell miljö. Var redaktör för skolans litterära tidskrift ”Loke” och deltog i skolans undervisning i dramatik. I musikhögskolans kompositionsklass hade han Gunnar Bucht och Arne Mellnäs som lärare och kämpade för det enkla. Mellnäs metod att bygga musik ur enkelhet, ur ”en ton”, gjorde intryck.
”Jag kände mig radikal i min strävan att skriva enkel musik. Jag sympatiserade mycket med minimalismen då, och med Steve Reich, inte Philip Glass och Terry Riley... Jag kan se den i en del av Bachs musik också, med figurationer och strukturer som löper – oaffekterad musik. Det är en sorts vilopunkt för mig. Det är så mycket i min musik som är expressivt. Det finns två tydliga motpoler, som lever parallellt, den väldigt expressiva och den meditativa musiken.”
I ”Sport och fritid” spelar repetitiva minimalistiska beteenden en viktig roll genom hela operan, både i masscener och i mindre nummer. Ibland fungerar de som byggnadsmaterial åt de klingande kulisser som markerar olika personers eller gruppers närvaro. Mekaniskt repeterade, roterande formler utgör till exempel markörer både för det kvinnliga handbollslaget och de eviga maratonlöparna, som båda återkommande dyker upp i operan.
I ”Sport och fritid” finns det gott om folk som springer runt, runt och aldrig kommer vidare, och andra – som ”Utövaren” – som intensivt längtar efter att få vara med, få bli uttagen, bli accepterad, men som heller aldrig kommer vidare.
I prologen, fram till ”Sången om Bollen”, har de repetitiva mönstren en litet annan funktion: här läggs ett raster eller galler i form av ett successivt utfyllt rytmiskt mönster som bädd åt embryonala melodiska gestalter – till exempel fallande f-e-c i cellostämman, som verkar vara urcell åt mycket i operan - och till clustertjocka ackord. Uvertyren till Lohengrin finns med som modell någonstans i bakgrunden. Prologen till första akten växer fram ur en enda ton. Thomas Jennefelt har klart för sig var den kommer ifrån. ”Det är Arne Mellnäs ton. Den sitter kvar i mig. Han var så minimal i utgångspunkten, det tror jag att jag bär med mig från honom: enkelt som sedan blir djupt. Det ser jag i flera av hans tidiga stycken”. Ett rytmiskt gallerverk, som liknar inledningen till den första prologen, bär upp prologen till andra akten, som leder fram till ”Sången om klockan”, med mycken tidmätning och illusoriska klockimitationer.
De repetitiva, om man så vill minimalistiska, förloppen i ”Sport och fritid”, har för mig beröringspunkter med en längtans linje som tycks löpa genom Thomas Jennefelts musik. Musik om ”väntan”, ”längtan”, ”fara vidare”. ”Det är ett sätt att förhålla sig till livet, att hela tiden befinna sig på något slags resa.” ”Far vidare färdmän!” heter det i en av TS Eliot’s kvartetter, och så heter ett verk som Thomas Jennefelt skrev till egen text 1984. Några andra verk med besläktat tankestoff heter ”Utan drömmar står vi stilla”, ”I väntan” för damkör och millennieskiftesmusiken ”Övervintrarna” för blandad kör och åtta trumpeter. Längtan – både till himlen och helvetet - är temat i ”Albert och Julia”. Men i ”Sport och fritid” det handlar också och nästan ständigt om att markera tidens gång.
Han lyfter gärna fram ännu en aspekt på musikens form, bildspråk och artikulation i ”Sport och fritid”, nämligen barocken. En månad före urpremiären sade han: ”Under sista året har jag märkt att musiken är så inspirerad och fylld av barockassociationer. Det har att göra med mitt musicerande, jag har gjort mycket barockmusik i Kammarkören genom åren, till exempel de omvälvande samarbetena med Nikolaus Harnoncourt på 70- och 80-talet. Nu ringer de i öronen på mig: det handlar om fraseringar, när jag har jobbat med sångarna nu de sista veckorna, uttunningar, fraseringar som jag kan hitta i tidstrogna barockframföranden, vi skall hitta klockor och svällare när vi börjar jobba med orkestern, det är nerlusat med insvängningar. Överallt barockgester. Även i sången är det så.”
Han betraktar musiken som ett scenbygge. ”Det är som musikaliska kulisser som kommer in på scenen. Det är väldigt tydliga kulisser, som på Drottningholm. Jag ser det som en bild för barock, en nummeropera. ”Sången till bollen”, ett tiotal nummer, inte arior. Jag har inte vågat göra sådant tidigare.” Samtidigt tar han sig större friheter i sitt komponerande. ”Sången till bollen – det första jag skrev – färgar omgivningen, det är en långsam landning, mer än vanligt. Jag har inte haft någon form, jag har kortat av och lagt till. Tidigare har jag varit mer bunden av ett schema, ett textförlopp.”
Till det musikaliska scenbygget hör också de rum man kan skapa med orkestern. Musiken till radiooperan ”Albert och Julia” var full av hörbara måleriska detaljer: den snäckskalsklapprande förtorkade cypressdalen i andevärlden, den celesta-förgyllda himmelen och helvetets brinnande orkesterlarm. Också i ”Sport och fritid” skapas rum: i scenerna i underjorden rasslar det av plåtburkar, det är gamla bucklor, det är ett skitigt ljud. I första akten har han byggt upp ett kaotiskt, statiskt musikaliskt rum som heter ”Första halvlek” (i princip upprepat också i andra aktens ”Slutspelsstafett”). Inför en högljudd, stojande, hejande publik pågår alla idrotter samtidigt: dragkamp med ett rep runt jorden, absurda tävlingar med flagellantsprinters och baklängessprinters, handboll utan boll – det är ett myllrande, svåröverskådligt idrottslandskap. ”Här är körens roll dominant, det är dubbelkörigt, väldigt virtuost skrivet och dånande, det är oerhört starkt, och rörigt. Det bara mal på och blir värre och värre.” Orkestern dånar och bråkar också; klangen är skrovlig och oborstad. Thomas Jennefelt vill jämföra det med en målning av Brueghel.
Till sist något om enkelheten. ”Jag känner ofta när jag håller på och skriver att man klär av sig naken. Enkelheten är så farlig också, man visar sig så mycket av sig själv. Jag vill inte förklä mig, det är en naiv, litet farlig hållning, samtidigt så spännande så det kittlar mig att göra någonting som inte är det här eleganta. Jag vill tro att det är så, att det inte bara beror på lathet eller dålig talang, att jag inte gör genomarbetade partitur. Jag är litet rädd för det här som är rätt, vi är omgärdade av det. Jag börjar fortfarande enkelt med den här djävla tonen, Arne Mellnäs ton.”
Göran Bergendal