”Det finns en röst i melodibågarna, man ser fotavtrycket men inte foten som gör det”. Med de orden beskriver Thomas Jennefelt ett av sina orkesterverk, Musik vid ett berg (1991-92).
För det är ju så att den svenske kör-, opera-, orkester- och kammarmusiktonsättaren alltid måste höra en röst inom sig – med eller utan begripliga ord, i egen eller andras poetiska text – för att kunna skapa sin musik oberoende om den är vokal eller instrumental. I flera intervjuer har han under årens lopp betonat detta säregna att hans ingång till musiken alltid varit genom en text. Men förhållandet är inte enkelt. ”Jag längtar efter den textlösa musiken, jag längtar efter den perfekta texten att tonsätta. Jag skriver text för att kunna komponera musik. Texten är det största hindret för mig att komponera. Jag förbannar text. Jag kräver text. Utan text ingen musik… Jag låter textens dramaturgi bli musikens. Jag hittar inte formen på ett stycke om jag inte har en text. Det har gått så långt att jag t o m skriver en text som orkestern skall ’sjunga’, d v s spela som om den sjöng. Sedan tar jag bort texten. Den blir ett redskap för att hitta formen i ett stycke, för att kunna artikulera.”
Thomas Jennefelt (f. 1954) växte upp i Stuvsta söder om Stockholm. Han började sjunga tidigt, tog sånglektioner, skrev poesi, gick på ”kulturgymnasiet” Södra Latin, spelade teater, var redaktör för skolans litterära magasin och utbildade sig till musiklärare vid Musikhögskolan i Stockholm, där han också skapade elektronmusik under Lars-Gunnar Bodins ledning och gick kompositionsklassen för bl a tonsättarna Gunnar Bucht och Arne Mellnäs. Han var musikskribent i flera tidningar, gjorde radioprogram för Musikradion och sjöng i professionella körer. Han var medlem i Eric Ericsons Kammarkör över 20 år och även dess ordförande. Här fick han ständigt närkontakt med ny körmusik och lärde sig mycket om vad man kan och inte kan förvänta sig av såväl amatörkörer som av professionella körsångare. Om hur man kan överskrida gränser och vad man kan ställa för rent fysiska krav på en sångröst i utformningen av fraser och enskilda ords vokaler och konsonanter.
Idag är Thomas Jennefelt, till allt annat, vår mest framförda nutida körtonsättare med närmare 30 efterfrågade verk hos Gehrmans Musikförlag, beställningar från flera svenska körer samt bl a från Bayerische Rundfunkchor, The Swingle Singers, Kammerchor Saarbrücken, Ex Cathedra i Birmingham, Microkosmos (Vierzon) och Musikhochschule Basel. Hans debut med Warning to the rich 1977 – till dramatisk och provokativ text ur Jakobs brev i bibeln för kör a cappella och barytonsolo – fick nämligen ett oerhört positivt mottagande bland både svenska körer och utanför landets gränser. Warning to the rich gisslar vår längtan efter rikedomens frosseri och varnar för de ohyggliga straff som väntar de omättliga. 1983 följde ett lika omtyckt men helt annorlunda körverk, requiemsatsen O Domine, som till en början i ”diskontinuerlig” collageteknik beskriver vårt förhållande till döden. Till sist växer och breddas musiken, tar över de splittrade delarna och allting blir förståeligt och trösterikt. 1987 kom hans Fem motetter till texter av svenska diktare och ur bibeln – en svit om fem dialoger mellan Gud och människan – populära körsatser som ingår i många körers repertoar.
Men Thomas Jennefelt ville inte enbart fastna i körformen. Under 1980-talet började hans intresse växa för instrumentalmusiken, i större format som Desiderio för orkester från 1983 och det stora kammarmusikverket Musik till en katedralbyggare 1984. Båda skrev han under sin tid som huskomponist för Rikskonserter liksom kammarmusikverk i mindre format, med och utan vokala inslag. Han skrev solosånger som bl a Källan i Vaucluse – sex sånger för baryton och stråkkvartett till Petrarcatexter 1982, experimenterande Albumblatt – för baryton, flöjt och klarinett 1984 till en betydelselös text ”för att undersöka om hur olika sätt att betona och artikulera gav en begriplig innebörd”, Far vidare färdmän – för mezzosopran, baryton, cello och piano till T S Eliots och egna texter 1984 och det större verket Längs radien – för sopran, mezzosopran, tenor, bas och orkester 1986 till Tranströmertext.
Sitt första musikdramatiska verk, kammaroperan Tanter, skrev han för örebro Musikhögskola 1982. Radiooperan Albert och Julia – byggd på E J Stagnelius pjäs – kom 1987 och helaftonsoperan Gycklarnas Hamlet 1987-89, till Bengt Nordfors text efter P C Jersild. Uruppförandet ägde rum på Göteborgsoperan 1990. Att skriva för scenen var en logisk och länge önskad utveckling för sångaren och textförfattaren Jennefelt, men också något han betraktar som den största utmaningen för en tonsättare.
Under 1990-talet utvecklade han musikdramatiken, instrumental- och körmusiken. När han i Dichterliebe I-X från 1990 tog sig an de första tio dikterna av Heinrich Heine, som Schumann också använde i sin sextonsatsiga solosångcykel, var det med en helt annan texttolkning än romantikerns. Här förvrider en kör den idylliska texten med ironi och svärta i våldsamma utbrott av fasa, vanmakt och kärleksnöd. Och läser man texten med vår tids bagage i bakhuvudet, kan man förstå Thomas Jennefelts ingång. Allting finns ju där – redan hos Heine.
Så vad gjorde tonsättaren efter detta mäktiga textfrosseri? Han skapade Musik till en stor kyrka; att vila till för Johannes kyrkas 100-årsjubileum i Stockholm 1990, ett instrumentalt vokalverk, helt utan text. Han komponerade Svarta spår samma år för Uppsala Kammarsolister och Musik vid ett berg för symfoniorkester 1991-92. Och han skrev sina sex revolutionerande Villarosa-sekvenser 1993-1996 till egenhändigt påhittad latinsk/italienskinfluerad text, som böljar fram i en helgjuten sammansmältning av a cappellakörens och sopransolistens vokal- och konsonantljud med dess musik. Uttrycksfullt och harmoniskt utan textförståelsens styrning. ”Vissa ord kan ändå plötsligt bli betydelsefulla,” berättar han i en intervju, ”mer ur ett musikaliskt perspektiv, inte ur ett semantiskt. Jag vill hitta en musikalisk väg fram genom texten. Trots denna längtan blir mina stycken märkligt nog mer och mer teatrala. Ord föder tydligen alltid drama.”
Kammaroperan Farkosten till Jennefelts eget libretto uruppfördes 1994 i Köpenhamn med en ensemble från Det Kongelige Teater, återkomsten för 1 röst och piano kom året därpå till Jennefelttext och Gömmarna, som beställts av Musik vid Siljan och uruppfördes av barytonsångaren Mikael Samuelsson och DalaSinfoniettan 1997, hade också text av tonsättaren: Om att gömma flyktingar enligt beställarens tema: …”födda fria och lika i värde…”. En miniopera Meteorologen till egen text för tenor och slagverk uruppfördes samma år i Berwaldhallen. Ofta framförd är bl a Thomas Jennefelts musik till Ylva Eggehorns text Den gömda källan för blandad kör, stråkorkester, piano och slagverk från 1997. 1994-2000 var han dessutom ordförande i Föreningen Svenska Tonsättare med allt vad det innebar av administration och engagemang.
Under 2000-talet har Jennefelt fortsatt med sina nonsenstexter i bl a det franskljudande körverket Tableaux vivantes från 2002 med uruppförande i Dublin. Hans trumpetkonsert Stockholm i maj för Håkan Hardenberger och stråkorkestern Musica Vitae kom 2004, den musikdramatiska scenen å för Operastudio 67 samma år, In rilievo för Sveriges Radios Symfoniorkester 2005, musiken till koreografen Margareta åsbergs föreställning Tusen år hos Gud fritt efter Stig Dagerman på Elverket/Dramaten 2006 och flera körverk bl a till texter av Jacques Werup. Det helt nyskrivna Av någon sedd till Niklas Rådströms text skall uruppföras i Stavanger 2008 och sedan framföras vid Kyrkosångsförbundets Riksfest 2009 i Tallinn. ”Hjälp oss se varandra. Hjälp oss att i varandra se andra än oss själva” är mottot för denna körsvit i nio delar till piano ”för körer med skiftande kunskapsnivåer”. 2001 fick Thomas Jennefelt kungamedaljen Litteris et artibus och 2004 utnämndes han till vice preses i Kungliga Musikaliska Akademien.
Niklas Rådström har tidigare skrivit texter till solosånger av Thomas Jennefelt som The Lady 2002 och till helaftonsoperan Sport & Fritid uruppförd vid på Kungliga Operan i december 2004. En opera om liv och död i två akter, som utspelar sig i sportmiljö, ”som om världen vore ett idrottslandskap”. Sport & Fritid är på många sätt syntesen av Thomas Jennefelts många tonsättarår. Här finns det expressiva och meditativa, det minimalistiskt enkla, avskalade och tydliga. Här finns soloröstens många schatteringar, den stora orkesterns och körens olika uttrycksmöjligheter. Här finns Jennefelts längtans linje, som löper genom många av hans tidigare verk. Längtan i att vänta, i att drömma och i att fara vidare. Och här finns ibland nonsenstexter i intensiva körpartier.
Flera av Thomas Jennefelts verk finns utgivna på CD, i Sverige på bl a BIS, Caprice, Phono Suecia, Proprius, Opus 3, SonoConsult, Infogram och inspelningar har även gjorts i Sydafrika, Lettland, USA och Brasilien.
Det är alltid spännande att uppleva Thomas Jennefelts musik. För utövande sångsolister, musiker och körsångare är hans tonspråk på något sätt tryggt förankrat i någonting möjligt. Och då vill man både framföra och lyssna till det.
Gunilla Petersén, 2008